Hanna

God morgon!

Fast den är inte så god för mig. Jag mår inte bättre och ringde därför till jobbet för att sjukanmäla mig. Han som svarade var en lat arbetsledare som jag inte gillar så mycket. Jag säger att jag fått världens dunderförkylning och därför inte kan jobba eftersom det rinner från näsan hela tiden. Till svar får jag: Du skulle ringt igår, kan du inte jobba till två i alla fall så kan jag fixa det? Jag som inte kan säga emot säger såklart ja men inombords skriker jag NEJ jag kan inte jobba - fattar du ingenting!! När vi lagt på berättar jag det som hänt för pappa, han blir såklart irriterad på arbetsledaren och säger att om inte jag vill ringa tillbaka och säga att jag inte kan jobba så gör han det. Jag vågar såklart inte eftersom jag har så svårt att säga nej så pappa ringer honom. Arbetsledaren går på om att jag skulle ha ringt igår - pappa svarar att jag trodde att jag kunde jobba igår. Han fortsätter med att det är så många som ringer och sjukanmäler sig trots att de kan jobba - pappa svarar att de borde känna mig så väl att de vet att det gör inte jag. Sen säger han att det är så svårt att hitta vikarier - och pappa säger då att han (alltså arbetsledaren) kan väl jobba - vilket är så klockrent eftersom jag nästan aldrig ser arbetsledaren göra något. Så nu behöver jag inte gå till jobbet, vilket är väldigt skönt.

Jag skulle nästan orka jobba men huvudet värker, snoret rinner, halsen rosslar - så jag skulle inte vilja bli serverad på en restaurang av mig. Det borde en arbetsledare fatta men han är så lat så han orkar inte hitta en ersättare.

Ja, ja - jag slipper honom nu ett tag. Om jag jobbar imorgon (om inte så sjukanmäler jag mig ikväll så jag slipper tjafs) så jobbar jag eftermiddag och han jobbar bara på förmiddagen. Han jobbar aldrig på helger (jag jobbar nämligen på söndag) och sen har han semester. Skönt, skönt!

Nu ska jag bli frisk! Men jag kan inte göra så mycket i lägenheten nu för städerskan är här så jag sitter för tillfället instängd på mitt rum.

Puss