Hanna

Jag har ett speciellt intresse: Kattutställning. Men vad är det egentligen som är så roligt med det?

Man betalar 300 kr eller mer för att få vara med + resekostnader till utställningen och ibland även hotell. Man måste vara i utställningslokalen tidigt, vilket betyder att kliva upp klockan 06:00 är sovmorgon. Dagen börjar med en bilresa (ibland flera mil) och en majauande katt i baksätet. När man väl kommer fram är det lång kö till veterinärbesiktningen innan man till slut får komma in. När man kommit in gäller det att hitta rätt bur och då börjar det knöliga arbetet med att få burskynket på plats (som kostar ett antal hundralappar att sy).

Vänta. Tiden går men inget händer. Bedömningarna börjar oftast någon timme senare eftersom min ras börjar på O (ocicat) så måste jag vänta några extra timmar på att just min katt ska få träffa domaren. Nervositeten stiger och pulsen höjs när det väl är dags. Hur ska det gå? Förhoppningsvis så vinner h*n sin klass och får en fin kokard, om inte, då är det bara att vänta till 18.00-19.00 när man får gå hem. Vann h*n? Då väntar ännu en nervös väntan på att nomineringarna ska börja.

Äntligen dags! Domaren granskar h*n noga.

Scenario 1: Yes, h*n vann! Och ännu en nervös väntan, ska h*n till och med bli best in show?

Scenario 2: Nej, tyvärr så vann en annan superfin katt, men jag är nöjd i alla fall, h*n skötte sig bra där framme. Nu är det bara att vänta.

Ska h*n bli best in show? Avgörandet är nära. Den sista domaren spanar in honom/henne noga. Skeptiskt eller ser domaren sin vinnande katt framför sig? Domarna sätter sig, skriver ner vilken katt h*n tycker ska vinna och lapparna samlas in och räknas. Tystnaden lägger sig som ett tjockt täcke över lokalen, det är nagelbitande spänning. Vem vann? Jag kan inte andas. Tiden står stilla och allt sker i slowmotion.

Scenario 1: H*n vann!!!! Jag kan inte fatta det! Alla applåderar, och det är för MIN katt, bara MIN. Obeskrivlig lycka. Pussar. Kramar. Leenden. Glädje!

Scenario 2: H*n blev slagen med en röst, men varför gräma sig över det. H*n kom väldigt långt och jag är nöjd att det gick så här bra.

Sen är det bara att packa ner burskynket och dra sig hemåt.

Efter en lång dag ståendes och med knappt någon mat i magen så är man helt slut. SOVA.

Varför är allt det här så kul?

Jag vet inte.

Spänningen? Nervositeten? Förväntan? Glädjen?

Ja, det måste vara det. Det, och ett stort intresse för katter. Och på lördag får jag uppleva det.
Vem vet hur det går?